Kära läsare,
Jag har fick reda på att min fina vän och vår spådam Rauni tyvärr har gått bort. Jag visste ingenting förräns jag såg ett RIP meddelande på hennes Facebook och när jag tittade närmare på hennes FB sida så ser jag att hon verkar ha gått bort runt den 12:e September. Jag kommer att ringa hennes syster för mer information. Sista gången jag pratade med Rauni var den 22:a Augusti då jag var i Sverige och hon var på sjukhus. Hon kämpade in i det sista men jag tror hon var väldigt trött på en lång kamp mot cancer och en massa annat som hjärtproblem etc. En kämpe, en genuin vän och så otroligt annorlunda. Jag känner inte att separera mitt privata FB inlägg och det jag har att säga. Här under följer det jag postat på mitt privata FB konto.

Jag var runt 10-12 år gammal och vi blev vänner eftersom du hade din Dobermannhund Linda och jag min Tibetanska Terrier Odie. Du var så obrydd och cool och fri. Du jobbade på cirkus, var manager för soulartister i New York och jobbade på tivoli men det mest fascinerande var att du va så otroligt äkta och rak.

Eftersom du var så rolig så var åldersskillnaden (på runt 30 år) aldrig något som jag som någonsin reflekterade över. Vi hade så himla roligt ihop. Genom de år jag fortfarande var ett barn och sen genom tonåren och sen när jag blev vuxen (vuxen i våra mått mätt, ja, du om någon vet vad jag menar). Du sa alltid vad du tyckte och du hade inte en oäkta gen i din kropp, det var verkligen du på alla sätt och vis, utan filter, tuff men med så mycket hjärta. Rauni Maria 2000 liksom.

En förebild. Känns ju ganska banalt att bli sentimental för det var inte så vi kommunicerade och det hade vi gemensamt, det behövdes inte för det fanns där, vi kunde läsa av det i några korta ögonblick och det räckte gott och väl. En oerhört viktig stund för mig va när vi satt i din bil och var på väg till ett av din hundrafemtio olika saker som du skulle till (det var så spännande att åka runt i din bil) och de spelade Al Green i radion och jag börjar imitera honom med en ganska så klockren falsett (för att vara en fjortis eller runt 20 något, kommer inte ihåg) och du utbrister att det är just sång jag borde hålla på med. Efter det så blev det så.

Jag behövde höra det och det var du som sa det. Det var då jag hittade det och tog det till mig. Det finns så mycket att säga om dig. Du var så orädd och tuff. Det var många hjärtslitande kamper som du tog med riktigt sviktande fysisk hälsa men efter en betade du av ski… och kom tillbaka. En efter en, inget dödligt kunde ta dig. Det i sig självt är nog något att forska i hur det ens är möjligt? Det är bortom logikens gränser. Men sjukdom är inget jag vill lägga energi på att ta upp här eftersom det är det andra som består.

Förlåt att jag inte tog det där sista samtalet när du ringde för ett par veckor sen. Jag var dum nog att tänka att det ordnar sig som det alltid gör med dig och att jag ringer upp dig. Jag skyller på att jag är runt 30 år yngre än dig och så jävla naiv. Förlåt.

Jag lovar att jag ska försöka leva efter det där med att vara så brutalt stark tills det är dags att lägga ner stridsyxan.

Tack för allt och vila i frid tills vi ses igen.

/Din bästis