Kära läsare, Har lite tankar kring det där med gruppdynamik i relation till en själv. Vi alla (utgår jag ifrån) har en relation till oss själva som en inre dialog som är mer eller mindre pågående. Den enda dialogen som vi inte riktigt kan ta distans ifrån är just den som vi har till oss själva, eller hur?

Det är knappast så att jag kan säga till mig själv att inte tänka alls och bibehålla det under en längre tid och om jag lyckas med det så skulle kanske behöva vara orolig för min hälsa. Om det finns någon därute som kan göra det så får ni gärna höra av er till mig men fortfarande så kommer jag ha det som ett motbevis att ni faktiskt hört av mig er mig som ett bevis på att ni har tänkt på att göra det vilket i sig själv kan ses som en personlig tanke.

Hursomhelst, det som jag tänkte på med detta inlägg är att vi kan vara sköra i olika grad i relation till oss själva men därmed också i en grupp med andra människor. Jag kan dra ett exempel från gårdagens födelsedagsfest som jag var bjuden till. Jag visste eller kanske tog, min naturliga roll som den som lättar upp stämningen och ställer frågor, är engagerad och aktiv. Kvällen var trevlig på alla sätt och vis och de nya personerna jag träffade var ok. Men när jag kom hem kände jag inte att jag var sådär jätteglad eller upplyft egentigen. När jag rullar tillbaka bandet så ser jag att jag höll låda och klev in i situationer ibland där jag "skulle" göra det och jag gjorde det om och om igen.

Kanske att jag gjorde det lite mindre än vad brukar göra men då kände jag någon slags skuld i relation till personen på festen som satt brevid mig och verkade trött eller uttråkad och det gjorde mig lite stressad eller skuldbenägen. Jag kan tycka att jag borde veta bättre som jobbar dagligen med att ge råd i olika livssituationer än att komma hem sådär lite halft dränerad, eller hur? Säkerligen finns det personer som läser detta som känner igen sig aningen i den rollen som jag tar eller i den andra passiva rollen som många tar i sociala situationer. Bägge rollerna är ganska otacksamma och ja hela situationen är obekväm på ett vis men lyckas man övervinna den där barriären som man kan skymta längre fram så kan det nog bli ganska bra.

Jag tänker specifikt på de vänner som man har tack vare att man gick igenom den ganska så jobbiga fasen (ibland) av att lära känna någon på djupet även om det var något inombords som fick jobba lite extra. Det kan kanske vara värt att ge lite extra i längden och att det leder fram till att personer känner sig bekväma i ens närhet och därmed ger mer av sig själva längre fram. Slutkontentan är att även om man kan känna sig dränerad efter en tillställning så behöver det inte innebära att man har gått miste om något, det kan snarare innebära motsatsen. Med detta sagt vill jag ge en fingervisning till alla dem som dömer ut sig själva alltför hårt i sociala situationer eftersom det faktiskt även kan leda fram till nya bekantskaper just tack vare för att man vågat eller orkat gå över sin komfortzon. Om det visar sig vara något som inte gav så mycket i längden så kan det i bästa fall ge en inblick i hur man förhåller sig andra i obekväma situationer vilket i sig självt kan bära en hel del intressant information om en själv, med andra ord är det inte så mycket som går förlorat ändå.