Alva

 
Kära läsare,
Tänker lite på det där med humörsvängningar och vad de kan ha för effekt på omgivningen. I mitt arbete så kommer jag i kontakt med människor som går igenom olika faser i deras liv. Allt från liv till död, äktenskap till skilsmässa, hälsa och sjukdom. Det mesta går att belysa på olika sätt, precis som när man tar ett fotografi.

Man kan ta fram en ful vinkel eller en vacker vinkel, en och samma person eller ett och samma sak kan te sig så olika beroende på hur omgivningen (ljuset i detta fall) samspelar med objektet. Detta gäller även relationen till andra människor.

Tänk er ett scenario på t.ex. ett par som håller på och skiljer sig och som bråkat konstant om det ena och det andra. Dessa personer, detta par, är tillsammans i sitt gemensamma ljus, där ljuset faller på ett ofördelaktigt sätt där stora skuggor lägger sig på ytor som tar fram det sämsta hos dem. Sen går de bägge vidare och kanske träffar nya personer och känner sig levande igen och den nya partnerns komplimanger, uppskattning och glädje lägger sig som ett det mest fördelaktiga ljuset någonsin på dig och hela ditt väsen och bilderna blir perfekta.

Du mår bra för att uppmärksamheten och ljuset faller på dig. Frågan som återstår dock är, är du inte samma person oavsett vilket ljus som en annan väljer att rikta mot dig? Vem är du i mörkret? Vilka sidor kliver fram då? I ett rum där du finns, utan filter eller påverkan utifrån. Det är värt att tänka på.