Idag skulle min kära hund Marino fyllt 18 år. Han var en Schäfer/Dobermann -blandning och tyvärr så blir ju inte många av de större hundraserna så gamla. “Tänk om han hade varit en människa” tänker jag ofta, då hade han förmodligen levt idag, han hade varit en tonårskille och förmodligen en sportig sådan och omåttligt populär (han var ju en mycket stilig och charmig kille). Rino, som jag kallade honom, blev bara 8 år tyvärr. Det var dock 8 fantastiska år med denna energiska, mycket smarta och snälla vovve. Idag försöker jag tänka på hans födelsedag med glädje, inte på tiden då han blev sjuk och sorgen av att mista honom. Håll i minnet det positiva av våra nära. Tårar och sorg var det sista Rino symboliserar för mig så jag tittar på bilden på honom och ler.